Vi tränar...

Vi tränar...på att leva!

Jag brukar ju likna de senaste två åren vid en centrifug som ingen lyckats stänga av.

Under den tiden har ju E drabbats av tre svåra sjukdomar huller om buller, han har opererats fem ggr de senaste elva månaderna och det har varit flera perioder av sjukskrivning/rehabilitering varvat med jobb och stor oro.

Under den tiden har det också hänt andra saker i familjen som hamnat i snurret i centrifugen.

Vi har verkligen fått träna på att leva, utan att veta särskilt mycket om livet.

Vi har på nå't sätt lyckats med att planera, genomföra och njuta...mitt i alltihop.

Många gånger har vi fått känna att vi är burna, att vi inte står upp själva och det stämmer så väl med berättelsen om fotspåren i sanden, ja ni vet vilken jag menar.

Alla vi vet att vi ska leva som om livet ska fortsätta och ändå värdera varje stund högt. Det är ju lättare sagt än gjort när man inte ser och vet nå't annat än att livet fortsätter, men det är ju också viktigt i perioder då man vet att man inte vet nå't om nästa dag, nästa vita kuvert, eller nästa besked. 

Då får man också träna, men på nå't sätt blir varje stund helt naturligt så dyrbar att den träningen inte är den svåraste.

Jag har valt att ha större fokus på glädjorna och trevligheterna än på svårigheterna och omöjligheterna när jag skriver, nu får ni som vill ta del av vårt nuläge.

Vi har varit på NUS i dag och läkaren som gjorde den senaste stora operationen bedömer att prognosen för E är mycket god och vi är så ödmjukt innerligt tacksamma!

Naturligtivs ska de hålla koll på honom, men nu ska vi fortsätta träna...på att leva!

Varmrökt sik och glödkaka från Nolia.